maagz in the miigz: 2007

Lite sent att slänga upp bilden nu men måste iaf få berätta en liten historia som jag är ganska säker kommer att finnas mig till minnes resten av mitt liv =)

Nyårsdagen 2007
Jag och Hjärtat var ute och körde en sväng med 325'an den första januari när hon påminde mig om att plommonet fyllde år. Vi Bestämde oss för att åka dit men åkte först och plockade upp en påverkad coolRob och styrde sedan mot Lidingö med musik pumpandes på högsta volym =)

När vi glidit hem till plommonet så hängde åldersnojjan i luften och jag bestämmde mig för att lätta på stämmningen. Sagt och gjort räckte jag nycklarna till plommonet som började hoppa av gläjde. "Yes yes jag älskar din bil!!!" eller nåt sånt nu minns jag inte så noga så man får ta citatet med en nypa salt. (Jag älskar.. rättelse; älskade min bil)

Vi körde ner från lägenheterna och redan i första rondellen efter spåret så började det knyta sig i magen på mig "Gjorde jag rätt?" tänkte jag när vi släppte både bak och sedan fram och kanade lite olycksbådande mot en stolpe. Men det kanske bara var jag som inbillade mig. Men mina funderingar övergick plötsligt i väl kamouflerad panikångest då jag hörde att Rob satt och mumlade "vi kommer dö vi kommer dö vi kommer dö..." i baksätet.

Efter en mentalt smärtsam resa anlände vi till Elfie ute på Gustavsberg där resten av dagen förlöpte i gott mod och glada ansikten. Diskussioner runt gårdagens nyårsfirande florerade och allt var niice ;)

Vi satt i vardagsrummet när Rob lutade sig ut ur Elfs rum och viskade något om att jag skulle komma in. Hans ögon gnistrade som på ett överlyckligt barn när han plockade upp den lilla påsen. "Jag har grejjer med mig!" fortsatte han exalterat och jag följde upp hans entusiasm.
"Det börjar bli dags att röra på sig" menade jag och Rob slängde ett öga på klockan och konstaterade att den hade hunnit bli 23. Dagen var snart slut men inte för mig och Rob, vi hade andra planer.

Ovetandes om varför slussade jag och Rob ut Hjärtat och Plommonet till bilen och sa som hastigast gonatt till Elf. Jag krålade mig ner i M-sätena och kände lukten av lädret. Vägen ner till dagis precis bredvid huvudleden gick snabbare än jag någonsin tidigare kört den och bilen gnällde varje gång vi skrapade i över ett nytt fartgupp. "Sänkningen är ju fan värdelös om jag inte är själv i bilen" tänkte jag men förlät genast bilen då vi precis kom fram. Takluckan öppnades och hjärtat vred på lite musik medan Jag, Rob och plommonet satte oss i klätterställningen. Rob mekade en fet jävel och och vi lightade.

Hjärtat körde varv efter varv med min bil runt dagisparkeringen och jag var till en början helt säker på att hon skulle ge för mycket gas och spinna iväg på det snöiga underlaget rakt in genom dagisväggen. Efter att ha titta på hur hon körde ett par min kunde jag inte bry mig mindre, trots att hon inte hade sin uppkörning fören ett par veckor senare.

Tillbaka in i bilen och jag och hjärtat placerade oss i baksätet. Hon la sig i mitt knä men sa bara att "Du räddar mig" när jag påpekade att hon borde ha på sig bältet. Inga djupare tankar lades på detta då jag aldrig haft någon nytta av bältet men alltid för vana att ha på mig det. Med rob fortsatte jag våra fåordiga, dimmiga men djupa diskutioner. När vi närmade oss rakan på 222'an som går längs med Orminge kände jag att det sög till i magen. Plommonet ville testa hur bilen gick och jag och Rob satt och hejade på. Vi var inte bara uppe bland molnen men flög fram i 170km/h. Plötsligt fick jag en speciell känsla; Var det den frostbitna motorvägen som glimmade storslaget framför oss och de gnistrande regndropparna som föll trots att termometern visade långt under noll? "Skarp sväng!" utbrast jag plötsligt. Drog till med samma utrop igen fast väsentligt högre då plommonet inte tycktes höra mig. Esset innan Skurubron närmade sig i en hisnande hastighet.

Ett örobedövande falsettskrik skar igenom bilen när vi kastades sidledes men min blick var fastbränd rakt ut genom framrutan och jag kunde inte förmå mig att öppna munnen. Jag såg Rob sitta blixtstilla och har för mig att han greppade bältet över högeraxeln med vänsterhanden, men det kan ha varit inbillning. Det känndes som om någon snurrade världen runt oss medan vi var statiskt belägna i dess mitt. Allas huvuden kastades runt som någon sort morbid parodi på krashtestdockor och för ett halv ögonblick känndes det som om tiden stannade.

När jag öppnade ögonen pumpade adrenalinet genom hela kroppen och jag märkte att Hjärtat låg tätt intill mig i mitt knä med mina armar knäppta runt sig. "Shit!" tänkte jag. Mitt hjärta slog frivolter och jag kände paniken komma krypandes. Tusen otänkbara och direkt motbjudande scenarion spelades upp i mitt huvud på bråkdelen av en sekund innan jag ropade ut "Mår alla bra?! Är alla ok?!" och fick till min lättnad dock lågtonade men jakande svar av alla i bilen. Hjärtat tittade upp på mig med ett ansiktsuttryck jag inte kunde tyda men det räckte för att få mig i balans. "Fort, UT" var min första tanke då jag blev uppmärksam på att vi stod mitt på motorvägen tvärs över båda filerna. Jag vallade ut alla mot väggrenen och med adrenalinet fortfarande på topp tog jag spjärn med fötterna och flyttade bilen in till vägkanten. Jag stapplade till när jag märkte hur ont mitt vänstra knä gjorde och att jag måste fått någon sorts muskelbristning i armarna när jag hållit emot Hjärtat vid smällen. När jag granskade skådeplatsen blev jag uppmärksam på att vi kört in tre till fem gånger i räckena på båda sidor och bilen såg kilformad ut. "Hur fan lyckades vi bara att ta i med hörnen" tänkte jag högt men väntade inte på något svar utan tackade än en gång att jag överlevt. Det måste finnas något där uppe, men jag vet inte vad. Detta något hade precis räddat våra liv.

Jag slog ett snabbt samtal till 112 och bad om att få en ambulans och bärgning till platsen. När jag äntligen satte mig ner bredvid de andra på skyddsräcket kunde jag äntligen titta in i deras ansikten. Rob såg mest orolig ut och jag frågade honom om han hade ont nånstans. "Axeln, efter bältet". Plommonet satt i en sjö av tårar och ursäktade sig för bilen vilken var den sista saken jag hade i åtanke. Ambulansen dök snart upp och gav oss filtar och jag såg till att snabbt svepa in Hjärtat i sin.

När frågor om vem som kört dök upp tog jag på mig ansvaret då jag tänkte att det skulle vara det smartaste till jag såg Rob ge mig en blick som om jag satt en dödsdom på mig själv. "Vadfan?.." tänkte jag när en av ambulanskillarna tog mig i armen och sa att han skulle ta en snabb titt på om jag mådde bra. Jag fällde en snabb tår när jag såg att bmw'n stod och blödde kylarvatten och motorolja men frös med ens fast. Lampskenet var starkt och jag slutade andas. De lös mig i ögonen bara 30 min efter att jag rökt och jag kände hur impulsen att bara springa därifrån blev starkare när han plötsligt sänkte lampan och gjorde "ok" mot den andra ambulanskillen som precis pratat med Rob, Hjärtat och plommonet. Nästa område var polisen. Jag började svara på hur snabbt det gått och vad som hänt. Hastigheten var självfallet inte mer än ett par km i timmen över det tillåtna 90 och jag påpekade det underkylda regnet som fortfarande föll.

Vi gick tillbaka och satte oss medan polisen började fylla i sin rapport om vad som hänt och vem som kört. Plötsligt hörde jag Plommonet, "jag klarar inte det här! Varför sa du att det var du som körde?!" Ordväxling ägde rum och efter ett par minuter var också den här situationen utredd. Jag sträckte in handen genom bilfönstret och plockade vant ut stereon och mitt badmintonracket. "Någon jävel kommer ju att sno dom" tänkte jag. Polisen erbjöd sig att köra hem oss men jag påpekade att jag bodde bara 3 minuter till fots från platsen och Rob fyllde snabbt i med att det var dit han också skulle. Att sitta stekt i baksätet på en polisbil var mer spänning än någon av oss orkade med just nu. Hjärtat och Plommonet satte sig i polisbilen och fick följaktligen skjuts hem till sig medan jag gjorde upp det sista med bärgningskillarna. Promenaden hem var dödstyst men jag kände att mitt hjärta hade börjat slå igen =)

/Max

Search

Tags

Musikbloggar

Om mig

Archive